Jag vill tacka livet........

Idag är en dag som gör mig vemodig och lycklig. Idag för tre år sedan insjuknade jag i vad jag trodde, en influensa med hög feber.
Hade jag inte haft min man Ronnie, hade jag inte levt idag. Det var han som förstod att detta inte kunde vara en influensa, feber och kramper som inte blev bättre efter en vecka.

Jag kom in på sjukhus där de såg efter röntgen att jag hade en hjärnabcess som hade spruckit. Då rinner det giftig hjärnvätska ut i hålrummen i hjärnan och man dör.

Ilfart till Sahlgrenska med blåljus och där hängde mitt liv på minuter. Kirurgen borrade tre hål och tömde hjärnan på vätskan och jag låg sedan i respirator. Även då var det kritiskt. Ronnie, min mamma, min dotter och bror vakade över mig.

Men allt gick bra och jag låg inne nära tre månader på NÄL och lärde mig gå mm igen. Det var starka penicillinkurer och cortison som hjälpte mig tillbaka och fick "finnen" att krympa och försvinna. En underbar sjukhuspersonal, sjukgymnast och kurator var till stor hjälp. Men framförallt Ronnie som var hos mig varje dag under denna tid, han jobbade bara halvtid under denna tid.

Jag fick lite biverkningar som är små i det stora hela att jag lever. Jag skakar på ena handen, hjärntrötthet som kocentrationssvårigheter, irritation och svårt att hitta ord vid trötthet.

Det är svårt att leva som sjuk när man inte tycker man är sjuk mer än när tröttheten kommer och då frågar sig varför den dyker upp. Den dyker upp så fort jag gjort något som jag tycker är lite, städa, promenera för snabbt, sy för länge, sociala livet, dagsresor mm mm.
Jag lever som alla andra när jag är pigg, men jag är aldrig normalt pigg. Min trötthet är på en skala....mindre, mellan, mera, mest......

Därför har jag kompisar som inte har orkat med mig när jag är trött. Då är det svårt med ljud, ljus och röster, jag blir irriterad, vill bara skrika för det ekar i huvudet. Det är ingenting jag skaffar mig medvetet eller kan påverka tyvärr. Mina trofasta vänner och familj som känner mig, vet hur jag funkar och har förståelse för detta.
TACK för att ni finns för mig och ni är otroligt värdefulla mycket mer än ni kan förstå.

Jag har haft en tuff vår just med att jobba på min attityd och irritation. Istället för att få fram orden kommer humöret, konstigt tycker jag själv men normalt för hjärntrötta om jag nu ska försvara mig.

Jag har försöker nu att inte ta på mig så mycket uppgifter och ansvar och att inte trötta ut mig. Två stora steg i livet som inte är lätt att leva efter men nödvändiga för min hälsa. Efter sju år har jag avslutat min kviltgrupp och ska inte ansvara för några grupper och aktiviteter som blir regelbundna. Det är jättejobbigt att inse att jag måste börja tänka på ett annat sätt, tänka på MIG och att jag inte blir stressad och trött, ingen bra kombination tillsammans.
 Men jag vill inte att ni ska tro att jag är en irriterad person som vill såra eller göra någon illa.
Jag kan bara be om ursäkt för om jag har sårat er!

Detta var ett öppet och utlämnat blogginlägg men kändes bra för mig att skriva denna dag. En dag av eftertanke.

Jag är otroligt tacksam och ödmjuk för att jag fick en andra chans. Jag vill inte glömma det som har hänt mig, jag minns för mycket för att kunna. Men idag minns jag detta med både glädje och sorg. Det var stort!

 

 

Livet är inte ett problem som skall lösas
utan en verklighet som skall upplevas

- SÖREN KIRKEGAARD -